Magen!
Idag hände en såndär sak som jag bara inte klarar av, kanske är det den lilla påminnelsen från när jag var liten och lärarna ringde hem till min föräldrar och sa "Theres verkar orolig, hon ägnar mer tid att hitta någon att leka med efter skolan är jobbar". Den känslan jag hade då kommer jag inte ihåg, men antagar att den tanke gången finns kvar i kroppen på mig. Den känslan att någon glömt en och inte uppskattar en, så man inte kan hindra tårarna och magen vänder sig ut och in, den känslan är det värsta jag vet. Kan inte hjälpa när det kommer, ibland kanske det inte borde vara att den kommer alls, men känslan av bortglömd het tar över så enormt. Vet att jag egentligen borde ta det som en skit sak, men jag KAN inte, blir för mkt för mig när man "glömmer mig". Kalla mig fjantig/känslig osv. jag vet att jag är det, och det kan inte hjälpas.
Kommentarer
Trackback
